1½ års bortkastad tid
Och se var jag är nu
Jag står här tomhänt och ensam
I ett och ett halvt år har jag kämpat
Slagits för det jag trott på
Endast för Din skull
Jag trodde att vinden kunde vända
Att det fortfarande fanns hopp
Men jag var blåögd
Time runs by fast
Jag insåg inte förrän idag att julen är här om bara åtta dagar.
Tiden har gått sjukt fort och det känns som att det var igår jag
började på MP. Tiden bara rinner iväg och det känns som att
jag inte har hunnit med allt jag velat göra. Vad det nu än var.
Jag får väl återkomma till det när jag väl tagit reda på vad det var.
Att bero på det så kom jag faktiskt på en sak jag velat göra.
Börjat träna ordentligt och se till att bygga om mina muskler
lite så att jag någon gång kan börja lira fotboll igen. För er
som inte känner till att jag inte kan röra mig fullt ut när jag
tränar; jag genomgick en relativt stor operation för ett par
år sedan i mitt högra ben vilket i sin tur har gjort att jag inte
är kapabel till att till exempel jogga, springa osv.
However, jag är lite missnöjd med mig själv att jag inte tagit
tag i det än. Men jag kan dock stolt meddela att jag var iväg
med Kim & co på Örebro Boxningsklubb ikväll och tränade
järnet. Vi får väl se om jag lyckas ta mig upp ur sängen utan
problem imorgon.
Träningsvärk.se förmodar jag.
Nu ska jag fortsätta titta på slutet av den film vi alla har sett
åtminstone 2 gånger, i mitt fall xxx antal gånger, Titanic.
Over and out!
Världen i dina händer.
Det är som att allting har flugit iväg och försvunnit från oss.
Kommer det någonsin att finnas åter?
Kommer vi någonsin att bli så som vi en gång var?
Jag vill inte höra svaren på frågorna jag nyss ställt.
Du har hela världen i dina händer.
Så löd inte haikun jag skrev som gjorde mig till vinnare av de
dikter som vi gjorde en illustration till i skolan, som kunde ses
och röstas på när vi hade öppet hus på Virginska för några helger sen.
In fact, det där var inte ens i närheten av en haiku. Endast några tankar
jag kände för att skriva ner.
Detta var haikun som fick flest röster:
Din hand var varm, mjuk
Du visade mig världen
På ett annat vis
(illustrationen publiserar jag när jag får tid)
Vet Du skillnaden på en dikt och en haiku-dikt?
That's the way it is
When there is nothing left to say
I walk my own way
-
Splittrade känslor
Jag har väntat på ett svar
Som aldrig kom
Men nu passar det
Efter ett och ett halvt år
Då existerar jag
Frigolit
Eller vad jag ska ta mig till
Du är lika sårbar som frigolit
Jag vill inte trampa på en nit
Now you're gone.
I'm on top
åt någon annans lycka, istället för att trycka ner den igen?
Det är på grund av dig som mitt självförtroende varit i botten, och
när jag äntligen lyckats kämpa tillbaka mig till toppen så kommer du
och mosar ner mig igen.
Det är inte din förtjänst att jag lyckades, det är min egen.
Jag kan ge dig creds för att du hjälpte till att pusha, absolut.
Men att säga att det hela var tack vare dig, är bara helt absurt.
Jag förtjänade detta.
And I'm damn proud of it!
Det verkar som att vinden har vänt.
Jag är mållös, finner inga ord.
Detta var det sista jag hade förväntat mig.
Det verkar som att vinden äntligen har vänt.
Jag har mött många motgångar här i livet. Mindre svåra och otroligt svåra.
Men jag har även haft medvind vid många tillfällen. Det beror just helt på
hur man definerar och ser på saker och ting. Jag kan berätta om ett tillfälle
jag har haft medvind. Ett sådant tillfälle är just nu, just idag. Och ingenting
kan beskriva, ingenting kan slå den känslan av stolthet och lycka som jag
känner just nu.
Jag kan med stolthet säga att jag har blivit tilldelad ett stipendium från
Adolf Lindgrens stiftelse. Det hade jag aldrig kunna tro skulle hända.
Men det gjorde det. Jag har nu fått en ny syn på saker och ting, lite
mer perspektiv. Trots motgångarna har jag inte gett upp. Jag har idag
fått ett skriftligt bevis på att vinden faktiskt kan vända, att det bådar något
gott alldeles runt hörnet, det gäller bara att hitta dit. Jag har fått bevis på
att det lönar sig att fortsätta kämpa, för det man vill och för det man tror på.
Hela jag är ett levande bevis.
Jag är bra, det tog bara lite tid att komma underfund med det.
Och så vill jag tilldela ett sjukt stort tack till min familj som finns där
och stöttar mig genom vått och torrt. Jag skulle aldrig sitta här idag
om det inte vore för er.
Kärlek.
Never give up, fight until your last breath.
I am ?
Hur kommer det sig att vi alltid faller tillbaka i samma fälla som vi precis kämpat oss ur?
Hur kommer det sig att vi alltid vill ha tillbaka något som för oss egentligen inte var bra?
Varför har vi så svårt att släppa de bra minnena, drömmen vi haft, trots att verkligheten
egentligen var hemsk?
Varför ska det vara så svårt att undvika att återigen gå tillbaka det dåliga?
Varför lär vi inte oss av våra misstag?
Varför fortsätter vi med detta självdestruktiva beteende?
Det är frågan.
En rubrik.
Och hur underbart det var.
Jag undrar ibland vad det var jag gjorde fel?
Eller det kanske inte var mitt fel att det blev som det blev.
Blir det någonsin som förut igen?
Jag läste baksidan av en film och fick en massa flashbacks.
Minnen tog över och jag blev helt paff. Det var något jag verkligen inte var
beredd på. Det är inte ofta jag tänker tillbaka, men vissa ord, viss musik,
vissa tillfällen och situationer gör bara att jag tänker på det. På dig, på er, på oss.
Det är helt sjukt hur vissa minnen verkligen naglar sig fast i ens huvud,
vissa grejer försvinner aldrig. Trots att man ibland vill det.
Men vet du vad? Nog om det. Nu skall vi ta tillfället i akt.
Så här ser tillfället ut just nu:
Jag sitter i Ajax otroligt sköna skrivbordsstol och ordbajsar ut en massa
crap som ingen ändå är intresserad av, eller förstår för den delen, haha.
Desperate Housewifes har precis slutat och Ajax springer runt som om
hon hade 34647 miljoner myror i brallan. Helt plötsligt fick hon värsta rycket
att börja städa, vika tvätt och ha sig. Hon är bra knasig den där ibland.
Nu tänkte jag våldtaga hennes systemkamera och pilla med lite pics.
Trevlig kväll, då.
SMISK!
